"Världslitteraturens mest utsökta skatter blir kattguld inför ett ark med den älskades kråkfötter."

- Frans G. Bentgsson

Idag hittade jag ett gammalt vykort jag fått av min farfar när jag fyllde 10 år. Han dog när jag precis fyllt 11. Såna skatter är ovärderliga.

Status quo ante bellum frui*

Den här månaden bortser jag från känslan av att pengarna man får in bara åker ut igen. För första gången sen jag skadade knät förra hösten har jag fått en ordentlig lön och kunnat betala alla mina räkningar som legat och samlat damm (bildligt talat). Och vet ni vad, känslan av att vara nästa pank är riktigt jävla skön just nu.

*Njuter av tillståndet som det var innan kriget

Komediserier när man är sjuk

Jag gillar egentligen inte det här med TV och försöker hålla mig borta från den så mycket som möjligt under vardagarna. Datorn låter jag oftast bli de dagar jag jobbar, förutom för att uppdatera den här bloggen naturligtvis...

Men... När man är sjuk och inte orkar göra så mycket, man orkar inte gå ut ens för att rasta hunden utan överlåter det på någon annan, man orkar bara läsa några få kapitel i en bok för att man får huvudvärk lätt och man orkar defintitvt inte hitta på någon annan aktivitet - då är det väldigt skönt att när man än väljer att sätta på TV:n så finns det alltid någon kanal som visar någon lagom lättsam och upplyftande komedi- eller dramaserie. Om man orkar så kanske man ser en dokumentär. Idag blev jag riktigt glad när Spin City visades på 6:an mitt på dagen. Och det blev min hund också som genast joinade mig i soffan.

Underbara föräldrar - tack pappa

Min mamma och pappa ställer alltid upp när det är kris. Min mamma kom ned från Norrland i höstas för att hjälpa mig när jag skadade knät. Hon skjutsade, städade och lagade mat och gick t o m promenader emd den hund som jag då var hundvakt åt.

Min pappa finns alltid där och ställer upp i vardagen, som idag. Idag har jag inte kunnat göra så mycket p.g.a. halsont så vem har då ställt upp och inte bara handlat det jag bett om utan även det jag inte bett om - som favoritglassen? Jo, pappa. Och vem lagade middag och har gått ut med Lady alla hennes promenader idag? Jo, pappa.

Jag hoppas han vet hur mycket jag uppskattar allt han gör. Jag hoppas han hör mina "tack" och tar de till sig. Tack pappa.

Apornas planet (r)evolution

Ibland kan en solstråle i vardagen vara något så konkret som en film på bio. Igår kväll var jag och Jesper på niobion och såg Apornas planet (r)evolution. Den var klart sevärd och till och med (ursäkta språket) riktigt jävla bra. Om jag ska komma på något negativt så skulle det vara att apornas, speciellt då apan Caesars ansiktuttryck/mimik och kroppsspråk ibland var lite väl förmänskligat. De skulle ju ändå vara överintelligenta apor, inte människor som ser ut som apor.

Om syftet var att man skulle känna mer sympati med aporna så hade detta lika väl kunnat uppnås genom att låta aporna vara just apor.

Men annars så älskade jag filmen och ser fram emot tvåan.

För tro mig, det slutet var verkligen bäddat för en tvåa och så var publikantalet. Slutsåld visning i Filmstadens Sergels största biosalong. Det är nog första gången jag varit på en helt slutsåld visning av en biofilm, iaf som jag kan minnas.

Att somna ovaggad

Ja gillar faktiskt vardagslunk. Missförstå mig rätt, jag gillar att vara spontan och göra crazy grejer och att upptäcka, leva och bara vara. Men vardagslunk är skönt för att vardagslunk gör att jag somnar ovaggad. Så fort huvudet når kudden på kvällen och jag hittad en bekväm sovställning (jag har väl i ärlighetens namn inte världens bästa säng) så *poff* somnar jag...
God natt.

Därför ska man ge allt - för sin egen skull.

När man har avslutat något, vare sig det är en jobbdag, ett träningspass eller någon annan insats så är det så himla skönt att känna, att veta, att man gett allt. Att veta att man inte kunde ha gjort någonting mer, att vara nöjd med vad man åstadkommit den dagen, just där och då eller bara i största allmänhet - det är dagens solstråle.

"Milla e bäst!"

Ett nyinskolat barns mamma hemma efter dagis igår: Vad är bra med dagis?
Barnet: Milla e snäll...
Mamman: Ja, jo, Milla e snäll, men vad är bäst med dagis då?
Barnet: Milla e bäst!

"Milliga" barn

Dagens solstråle blir en jobbgrej igen. Jag har fått fyra barn på jobbet som blivit vad jag kallar för "milliga". Milla, det är jag det.

De ska ha koll på mig hela tiden, vila med mig - bara mig, vill bara ha hjälp och bli bytta på av mig och när de kommer hem pratar de massor om mig.

Ett barn hade till och med velat att jag skulle ta av skorna, hemma. Det går inte, sa mamman, Camilla är på dagis, ni ses imorgon. Då blev han arg. Men sjutton vad glad min jag möttes av dagen efter när jag kom till jobbet kl åtta. :) Inte bara en, inte bara fyra, utan fler därtill.

.

Ps. Jag jobbar med barn 13-23 månader gamla. Ds.

Hobbies

En hobby, flera hobbies eller hobbyer? Vad är korrekt svenska? Kanske fritidssysselsättning?

En av mina favoritsysselsättningar är att läsa böcker, gärna psykologiska thrillers, historiska romaner, sanna berättelser eller självbiografier. Och när man har ett intresse så kan det vara kul att träffa andra med samma intresse och diskutera, utbyta erfarenheter och tips. När det gäller böcker så tycker jag absolut att det är roligt att träffas och prata om vad man läst och det får jag chans att göra i vår bokcirkel. Idag hade vi höstens första träff ute på djurgården. (Det är jag som är sekreterare och blogguppdaterare men tyvärr har jag inte hunnit uppdatera bloggen efter dagens täff ännu.)

Så idag vill jag slå ett slag för hobbies och fritidsysselsättningar och att träffas och umgås kring ett gemensamt intresse.

Ps. Till denna träff hade jag läst Morgan Allings självbiografi Kriget är slut. Ds.

Frukost med familjen

Min lillebror och hans fästmö spenderade natten här så jag gick upp mycket tidigare än jag egentligen behöver för att få lite tid med de. Vi åt frukost ihop och bara umgicks sådär som man gör med sin familj man inte träffar varje dag. Lillebror och fästmön bor ett antal mil bort så man hinner börja sakna de innan man ses igen. Denna första timme på morgonen var avslappnande och välgörande för själen. Hoppas vi ses snart igen.

Uppskattad på jobbet

Dagens solstråle handlar om att känna sig uppskattad på jobbet - och det gjorde jag idag. Jag fick beröm av en av mina två närmaste kollegor och så fick jag betydligt mycket mer ansvar unde nästa vecka än vad jag egentligen skulle haft, vilket känns riktigt bra. Det kommer bli tufft att ha ansvar för 7 st 13-23 månaders nyinskolade barn medan kollegorna ska skola in 5 nya, men det kommer bli kul och ger mig en chans att visa ännu mer vad jag går för. Och jag vet att jag klarar av det.

En andra anledning till att jag känner mig uppskattad på jobbet denna dag är att även föräldrarna till de barnen som skolas in just nu gav mig lovord och deras avslappnade, trygga attityd säger också en hel del.

Att nå fram

Jag jobbar som barnskötare (pedagog) på en förskola och just nu är det inskolningstider. Idag hade vi sju nya barn som började och två av de har redan börjat ty sig till mig. Den ena är min svans och ska ha koll på mig non-stop. Och det var så himla härligt att få första spontankramen av det andra barnet och att barnet kom fram till mig när det var något som gjorde ont eller som skulle visas eller annat som hade hänt. Och sen vid hemgång hör jag skrik så jag kommer rusande, då vill barnet inte gå utan att ge mig en kram först. Naaw. Och nästan lika bra som att nå fram såhär till barnet är att se föräldrarnas nöjda, glada, trygga miner när de inser att deras barn hittat någon de vill ty sig till.

Obekväma möten

Dagens solstråle är känslan av att det här var ju helt ok.

Idag var jag påväg hem från nåra goa vänner och på pendeltågsperrongen mötte jag en gammal kursdeltagare, bara helt apropå asfalt. Och förr i tiden, för några år sen iaf, så tyckte jag att det var asjobbigt med plötsliga möten. Det spelade ingen roll om det var en nära vän, släkting eller en ytlig bekantskap jag stötte på, men jag reagerade genast emd att bli helt virrig i bollen, gäspa och när frågan "Hur är det med dig?" kom så var mitt svar nästan alltid "Alltså jag är så himla trött". Detta av två anledninga: den första för att ge alla mina gäspningar anledning och den andra för att slippa prata så länge.
Men idag när jag mötte denna kvinna så var jag helt klar i bollen, lite nervös kanske, men det kändes helt ok. Samtalet flöt på och det kändes underbart efteråt när jag insåg att det här var ju faktiskt helt ok. Jag började också tänka efter och kom fram till att det har varit helt ok senaste tiden med alla liknande möten. Och det känns helt enkelt underbart.

dofter väcker positiva minnen til liv

Jag hittar fler glädjeämnen denna dag. Nu på sensommaren med rötmånaden i färskt minne lurar många dofter både ute och inne. Idag, återigen när jag cyklade, njöt jag av att det doftar sensommarregn och fukt. Är det verkligen något att njuta av? kanske ni tänker, och ja det kan det faktiskt vara. För sensommarregn och fukt innehåller även doften av snäcka. Inte snigel, eller jo de har ju ungefär samma doft, men för mig är det snäckor som dyker upp i huvudet. Levande sådana då såklart. När jag var tolv år umgicks jag med flera grannflickor från olika håll i det radhusområde jag då bodde. Jag minns inte vem eller vilka av de som var med på just detta så jag nämner ingen specifik. Det vi gjorde var iaf att samla snäckor; vinbärssnäckor och svarta vinbärssnäckor. Mot början av juni hade vi 114 stycken. Vi samlade de i tre lådor som var klippta och tejpade ihop till en stor låda, och tro't eller ej men min mor lät mig förvara denna låda under min säng på mitt rum. Hon tyckte att vi skulle mata de med sallad och sälja till någon fransk restaurang där hon sa att de ansåg detta vara en delikatess. Jag och en av mina vänner bestämde oss för att ingen skulle få döda våra snäckor, vi skulle helt enkelt behålla de över sommaren och sen släppa ut de igen. För vi visste att de vandrade upp till radhusen från skogen i maj och tillbaka igen i augusti-september då de sedan grävde ner sig i skogen för att sova över vintern. Ni anar inte vad jag lärde mig mycket om snäckor den sommaren.
I augusti när vi såg att andra snäckor hade börjat vandra tillbaka till skogs och det var dags för oss att säga adjö till våra vänner så tog vi en markeringspenna och skrev nummer och namn på alla snäckors skal, vilket jobb va? Jag minns speciellt den största vinbärssnäckan vi kallade Big Ben. Vi hade nämligen fått reda på att snäckor behåller samma hus hela livet och gröper ur och bygger på, så vår förhoppning var att texten skulle synas igen nästa års lager av kalcium. Vi tänkte då att vi skulle ge oss ut i maj följande år och leta efter våra vänner. Och vet ni vad, vi träffade på sex av de under olika tillfällen följande sommar, bl.a. just Big Ben, men den här gången fick de forsätta leva i frihet...

Att ha ett finger med i spelet när människor möts

Idag tog jag cykeln och cyklade till stormarknaden för att handla, vardagsmotion ni vet. Hur som helst så när jag var på väg hemåt cyklade jag förbi en grupp människor som just klev ur sina bilar med sina hundar och jag insåg att jag kände igen de allihop. Det var två hundar och sammanlagt 6-8 personer varav 3 barn. Hundarna gick samma valpkurs för mig förra försommaren och det gläder mig verkligen att de uppenbarligen fortfarande har kontakt och (förhoppningsvis) fortfarande umgås. Jag kan ju inte veta om det här var någon form av återträff och den enda i sitt slag eller om de ses regelbundet, men barnen tycktes glada och bekväma med varandra och jag minns de alla från kursen. Hundarna är så olika som hundar av olika ras kan vara: en hund av mastifftyp och den andra var en liten hund av vallhundsras.

Det är så roligt varje gång människor finner varandra oavsett vad det är de har gemensamt. Jag undrar om någon annan har en rolig historia om människor som träffats via de och fortfarande ses socialt eller för att utbyta idéer och erfarenheter.

Optimist? Javisst!

Såhär till hösten när de flesta, mig själv inkluderad, lätt ser mörkt på allt (det hör väl till årstiden) känner jag att jag behöver något positivt att fokusera på. Och då tänkte jag att den här bloggen ska hjälpa mig.
Varje dag kan man, om man tittar, lyssnar, känner efter riktigt noga, hitta något positivt att fokusera på. Det kan vara allt från en bra bok man just läst eller ett leende man mött till ett djur man sett eller en känsla man fått.
Om jag får några läsare alls så hoppas jag att ni också delar med er av solstrålarna i er vardag.